News Doctor – tar pulsen på våra medier

I dagens DN finns artikeln Tala tydligt om prästväldet. Det finns mycket intressant i den texten, det som jag tyckte var mest iögonenfallande var dock bilden av Obama som framträdde mellan raderna. Så här står det:

Landets medborgare måste själva få välja sina ledare, har Obama sagt, som om Iran var en liberal demokrati med en oberoende press och fria politiska val.

Översättning: endast i liberala demokratier med en oberoende press och fria politiska val får folk välja sina ledare. Problemet är att det inte finns något land i världen med ”en  oberoende press”. När medier kallar sig oberoende är det oftast som när länder kallar sig demokratiska (Laos, Kongo, Kina, m.fl.) – de försöker skyla över motsatsen. Se bara på FOX News, med sin slogan ”Fair and balanced” – samtidigt är de kända för sin extremt vinklade rapportering. Dessutom finns det ideologi inbakat i den meningen. Enligt den skulle val i icke-liberala demokratier få ogiltigförklaras (Bolivia, Venezuela, m.fl.) trots att de ibland är betydligt mer demokratiska än val i liberala länder. Det syns på att en kandidat av folket och som är inriktad på att föra de fattigas talan, utan att vara vara sig mediemogul eller ha enorma stipendier från företagsvärlden, kommer till makten (typexempel är Morales i Bolivia).

Barack Obama har stundtals mer låtit som en neutral observatör än som ledare för den demokratiska världen.

Översättning: trots att det inte finns bevis för att det rör sig om valfusk ska Obama inte vara en ”neutral observatör”. Vilket betyder a) att han inte ska vara neutral, dvs ska välja sida (implicit mot regimen), b) att han inte ska observera, utan agera – man kan bara spekulera i hur författaren vill att Obama ska agera (sanktioner?).

Det stora problemet med omröstningen i Iran är inte fusket, utan systemet. Det finns inga bevis på att Ahmadinejad inte vann , även om t.ex. Karoubis låga resultat i vissa provinser gör att misstanken om fusk är befogad. Däremot var alla fyra kandidater förvalda av Väktarrådet; problemet är alltså att regimen spelar med märkta kort i en illusion av demokrati – men den aspekten framhävs sällan som huvudproblemet i valet. Likväl var det stora problemet med valfusket i Florida 2000 (Gore vs Bush) inte fusket i sig utan att bägge kandidaterna stod långt till höger om den allmänna opinionen i nästan samtliga frågor. Så länge systemet inte ifrågasätts sker ingen större förändring – det gäller såväl USA som Iran.

Artikeln avslutas med en intellektuell kullerbytta när författaren skriver att ”vi alla” (vilka är vi?) har ”en moralisk förpliktelse” att stödja demonstranterna i Iran – som till största delen demonstrerar under Mousavis flagga mot valfusket, inte systemet. Vi bör alltså stödja kraven på en internationellt övervakad omröstning, så att Väktarrådets alternativ B eller kanske eventuellt C istället blir ”folkvald”.