News Doctor – tar pulsen på våra medier

“Och lycka till att vara bög på det palestinska territoriet!”

juni 14, 2009 at 11:57 f m (Tidningar) (Bjurwald, DN, Israel, mänskliga rättigheter, ockupation, Palestina, tolerans)

Tel Aviv är en oas av tolerans. Så skriver DN:s Lisa Bjurwald i sin artikel som publicerades häromdagen. Hon inleder med att intervjua journalisten Lisa Goldman som hyllar Tel Avivs tolerans genom att jämföra med Egypten. Då Egypten är känt för sina bedrövliga mänskliga rättigheter (se Amnesty) säger det inte mycket. Bjurwald fortsätter med att berätta att homosexuella besöker samma barer som heterosexuella. Det är glädjande och är ett av tecknen på att Israel är på väg att bli mer civiliserat i den frågan. Sedan lägger hon i en högre växel, och börjar dra paralleller till den enligt henne så negativa bilden av Israel i världen, främst hos den västerländska vänstern. Det är ett helt orimligt resonemang, av två anledningar.

För det första – vad talar homosexuellas rättigheter om för oss om ett visst land?

Brittiska The Independent bekräftar hennes uppfattning om Tel Aviv som ett centrum för homosexuella i artikeln ‘The five most improved places for gay tolerance’. De övriga fyra platserna är

• Delhi, Indien – ett av världens fattigaste länder där miljoner arbetare (en betydligt större grupp än homosexuella) arbetar under katastrofala förhållanden, en stor andel barn.
• Shanghai, Kina – en diktatur med en lång historia av hänsynslös tortyr, massmord och militärt förtryck och som nu är på god väg mot ett allseende övervakningssamhälle (se Naomi Kleins artikel i Rolling Stone) för att kunna styra det privatliv folk har kvar.
• Havanna, Kuba – kommunistisk diktatur, som mängder av människor (främst ur de rikare klasserna) lämnat på grund av förtryck och förföljelse.
• samt Kapstaden, Sydafrika – ett land där miljoner människor lever i svält och medellivslängden är strax under 52 år.

Kan man dra slutsatser av detta? Ger Shanghais öppenhet mot “hbt” en nyanserad bild av kinesers mänskliga rättigheter? Går det att hävda att Sydafrika är ett civiliserat land när hundratusentals barn dör varje år av svält men Kapstaden anses som gay-vänligt? Att ovanstående städer har utsetts till centrum för homosexuella måste ses mycket kritiskt. Dels är det en geografisk fråga – ett område är inte representativt för ett helt land. Dels är det en klassfråga – lever man i svält och misär har begreppen mänskliga rättigheter och demokrati ingen mening. I Israels fall är det tyvärr också en “ras”-fråga. Det finns klara skillnader mellan palestinier i de ockuperade områdena och israeler med avseende på hälsa, välfärd, ekonomi och rättigheter (icke-judar får exempelvis inte använda många av de bilvägar som skär deras land, utan måste använda besvärliga omvägar).

Vilket för oss till den andra poängen. Den negativa bild av Israel som finns i världen (men som på inget sätt är dominerande i västerländska medier) har ingenting att göra med homosexuellas rättigheter. Att ens nämna det i samma diskussion vittnar på djup okunskap. (Titeln på denna text är ett (smaklöst) citat från journalisten Lisa Goldman, se Bjurwalds artikel.)

Det finns positiva aspekter av Israel som inte syns i våra medier. Exempelvis är debatten om Israel-Palestina-konflikten öppnare än i USA, där minsta kritik stämplas som antisemitism. Haaretz, en av de största dagstidningarna, publicerar sakliga texter om ockupationspolitiken och dess kritiker. Förra året kritiserade en ledare i Haaretz utvisningen av en av ockupationspolitikens främsta motståndare, Norman Finkelstein – en historia som inget västerländskt medium ens vågade ta i. I Israel finns ett motstånd bland judar mot ockupationen, exempelvis ICAHD eller Rabbis for Human Rights, vars ledare dragits inför rätta för att ha stått i vägen för en bulldozer på ockuperad palestinsk mark. Detta motstånd får vi aldrig höra något om i våra medier (inte ens de som är mest “vänster”). Att homosexuellas rättigheter är goda jämfört med Egypten och USA är en annan, förvisso mindre, aspekt.

I det senaste kriget mot Gaza – som bör benämnas med sitt riktiga namn, nämligen en intensifiering av den militära ockupation som pågått i 42 år – dog 1400 palestinier och 13 israeliska soldater. Över trehundra av palestinierna var barn. I sken av den bilden, är det förvånande att den palestinska gayrörelsen inte lyckats (om den ens finns)? Mänskliga rättigheter nås genom utveckling. Vissa basala rättigheter (mat, vatten, sjukvård, m.m.) är grundläggande för att de mer civiliserade rättigheterna ska kunna nås. Palestiniernas basala rättigheter är allt som oftast i händerna på IDF (Israeli Defense Forces, en Orwellsk benämning på en ockupationsmakt). Amnesty har gång på gång rapporterat om hur IDF angripit civila, hur tillgången till rent vatten och mediciner är orimligt låg och hur höggravida kvinnor tvingats vänta i timmar vid de vägspärrar som skär de ockuperade områdena i småbitar. Vad är det för slags tolerans vi pratar om? Nej, i det här sammanhanget gäller det snarare: “lycka till att vara palestinier på de palestinska territorierna”.